En pojkdröm som blev sann
Båstnäs – drömmar, fantasi, vänskap och en Oldsmobile från 1955
Det här är berättelsen om en bil. Men mest av allt är det berättelsen om en dröm. En sån där dröm som börjar i tonåren och som – trots att den borde ha bleknat med åren – bara växer sig starkare.
Och det är också berättelsen om en kille som höll fast vid den där drömmen, medan resten av oss… tja, vi smålog, skakade på huvudet och tänkte: “Det där blir aldrig färdigt.”
Men det blev det.
Allt började med Båstnäs – platsen där drömmar väcktes och förbud ignorerades
Alla som växte upp i Nordmarken under 60- och 70-talet visste att skroten i Båstnäs fanns där ute i skogen. Ett magiskt (och lite förbjudet) ställe fullt av övergivna bilar och oändliga möjligheter för en fantiserande tonårshjärna.
För många av oss var det Start & Speed, Colorod och drömmar om projekt som aldrig blev mer än skisser i huvudet. Vi cyklade dit. Vi tog mopeder. Själv var jag där första gången 1977, med några vänner, mest för att titta och tänka: “Tänk om…”
Vi visste att vi inte var direkt välkomna. Rune Ivansson, en av ägarna, var trött på folk som smög omkring på hans mark. Och han kunde uttrycka det – med eftertryck. Jag minns än i dag när jag korkat nog skruvade loss några emblem utan att fråga. När jag bad om att få köpa dem såg han på mig med en blick som kunde ha smält en ventilkåpa. Jag fick lova att skruva tillbaka dem. Det gjorde jag inte. Men de låg i fickan och brände tills vi hade tagit färjan mot Holmedal. Undrar var de där emblemen tog vägen?
Gunnar – killen som inte bara drömde, utan faktiskt gjorde det
En av oss som verkligen såg något i Båstnäs var Gunnar Henriksson. Han var ett år äldre än mig, lika full av drömmar – men med lite mer driv. På skroten fanns en Oldsmobile Super 88 från 1955, svart med grå inredning, typiskt svensksåld och lite… anonym. Men ändå, en Super 88! Fyrportsförgasare! Krom!
Och på något sätt lyckades Gunnar övertyga Rune att sälja bilen – för 1500 kr inklusive leverans till Elgerud. Det var ett halvt mirakel i sig. Resten av oss var både imponerade och (ska vi vara ärliga?) rätt avundsjuka.
Men vi tänkte också: “Han kommer aldrig bli klar med den där.”
Från hot rod-dröm till något helt annat
Gunnar hade storslagna planer: krom, lack, hot rod-motor. Bilen skulle bli något att visa upp på Hot Rod Show. Och han började – skaffade delar, skickade på krom, meckade och svetsade. Men som det ofta blir, så kom livet emellan. Hus, familj, arbete, fler bilar… den där gamla Oldsen blev stående. Men aldrig glömd.
Och med åren förändrades drömmen. Det där extrema custombygget förvandlades i tanken till något mer subtilt: en bil fullmatad med original extrautrustning, med rätt färger, rätt känsla och massor av historia.
Och nu… står den där den hör hemma – i Gunnars eget garage
Efter 47 år är Gunnars Oldsmobile färdig. Inte bara i praktiken, utan också i hjärtat.
Nej, det är inte en bil som glänser med “matching numbers” eller någon sällsynt specialversion. Men den är välbyggd, vacker och äkta – och framför allt: den är resultatet av ett liv med drömmen som följeslagare.
Vi andra – vi som log lite snett genom åren och sa “du blir aldrig klar” – vi får nu böja på nacken. Gunnar gjorde det.
Han höll fast, han höll ut – och han vann.
Men han gjorde det inte ensam
En sån här resa kräver sitt team. Och Gunnar har haft hjälp av många:
Rolf Hammarström och Stefan Thorvall har svetsat och fixat plåt,
Anders Jansson har lackat,
Peter Berglund har sytt inredningen,
och Per-Åke Appel har stöttat – inte minst genom jakten på delar i USA.
Och så förstås – familjen, som har stått bakom honom hela vägen.
Och vi andra? Jo, vi kanske hjälpte till ändå. Genom att aldrig riktigt tro på det. Genom att pikar och småleenden skapade det där lilla extra drivet – att bli klar lagom till 9 mars 2024 och visa världen (eller åtminstone Töcksfors):
Den är färdig.
Bra jobbat, Gunnar. Du gjorde det. Och det med stil.
– Lennart Östervald
en gång skolkamrat, lumparkompis –
och numera god vän i gemenskapen runt Töcksfors Car Club
